Jag har inte mått bra alls sedan jag kom hem till Sverige. Först var jag jetlaggad (flygresan tog ju bara ett par timmar, men min totala hemresa tog ungefär ett dygn), sedan kom djävulsk mensvärk och tillhörande feber, och så fort det gick över har jag nu drabbats av en fruktansvärd förkylning och ännu mer feber. Jag har knaprat Ipren som en galning och tvingat mig upp de dagar jag haft planer spikade eller verkligen inte känt att jag kan stanna kvar i sängen, till exempel på nyår. Det är ingens fel att jag har mått kasst, men tröttheten har gjort mig tjurig och svår att ha att göra med, och det är inte meningen. Tänkte bara yttra det här, så att alla som haft oturen att märka av min tjurighet vet att jag är ledsen för det.

Visst har även jag mina dåliga sidor, och när de tittar fram är jag väl aldrig särskilt rolig at ha att göra med, men med handen på hjärtat kan jag i alla fall säga att jag oftast är rätt lätt att ha att göra med. Det var som min gode vän K. sade till en gemensam bekant för ett tag sedan "hade Sandra ogillat dig hade du vetat om det" (det är möjligt att han använde andra ord, men något i den stilen var det). Jag orkar för det allra mesta inte bemöda mig med att vara trevlig mot personer jag inte tycker om; jag kan svara artigt om de tilltalar mig, men det är ungefär så långt jag är villig att sträcka mig. Ställer jag en fråga är det för att jag är intresserad av svaret, ger jag någon en komplimang är det för att jag vill uttala att jag tänkte något positivt, och tackar jag ja till att träffa någon är det aldrig bara för att vara snäll. Och jag förväntar mig precis samma behandling av andra. Falsk vänskap ger mig ingenting, och vill du inte ha med mig att göra slipper du - jag överlever nog ändå, ska du se ;)